följd af brytningen emellan skilda stamfrändskaper och religionsläror.
Hurusomhelst, är föreställningen om trollens och trollbackornas makt att förgöra folk och fä vid vårofferhögtiden, påsken eller dagjemningen, i vårt land urgammal. Redan i den gamla Westgöta-lagen, på det förr anförda märkliga stället af Retlosa-balken, heter det: »detta är oqvädins-ord till qvinna: jag såg att du red å en qvi-grind, med upplöst hår (och löst gördel) i trolls hamn, då allt var jemnskiftadt natten och dagen (þa alt var iamrift nat ok dagher), eller när någon säger till henne att hon kan förgöra qvinna eller ko.»[1] Begreppet om de yngre trollbackorna, deras färd genom luften och deras förgörelse-konster, fanns således i vårt land fullfärdigt långt före utgången af 1200-talet, och knöt sig redan då till dagjemnings-tiden, den tid på året «då allt är jemskiftadt, natten och dagen». I den yngre christna medeltiden öfverflyttades denna tidsbestämning, på sätt vi redan anmärkt, till den christna påsken. Trollbackorna få derföre i Wärend äfven namn af Påska-käringar, och den trolldom, som af dem öfvades med förgörelse och färd till Heckenfjell eller Blåkulla, uttryckes i Wärendsmålet genom ordet Påska-sysslor. Hela föreställningssättet om påsken, såsom den tid på året, då ovättar, troll och trollbackor i synnerhet vanka, och då all slags hednisk trolldom företrädesvis öfvas, är dessutom ännu lefvande hos folket. I den s. k. dymmel-veckan, som i Wärend räknas ifrån middagen på
- ↑ Collin och Schlyter, Westgöta-lagen. Retlosæ B. I, 5. II, 9.
