lysmask; tidande-skrubba ɔ: en art svart skalbagge (tros båda tidningar) o. s. v.
Den djurverldens rikedom, som vi här korteligen antydt, var redan i början af 1600-talet mycket förminskad; men långt ifrån försvunnen, tack vare de lagar, som sökte skydda icke blott den ädlare skogen utan ock det ädlare villebrådet. Elgen, denna de nordiska skogarnes prydnad, lefde då ännu i vår lands-ort. År 1617 ransakades på Norrvidinge härads ting om »en elg, som Asa herregårds skyttar hade rest på gårdens enskilda egor». Hjorten förekom likaledes. År 1624 blef Jöns Andersson i Lusseboda af Slättö socken, som »skjutit två hjortdjur» sakfälld att böta för hvarje djur sex oxar, eller tillsammans tolf oxar, af hvilka åtta tillföllo kronan och fyra jägmästaren. Rådjuren förefunnos på denna tid ännu till stort antal, och på adelns sätesgårdar höllos enkom för deras skuld s. k. djuraskyttar, likasom åtal för djureskjutning mycket ofta förekommo vid härads-tingen, i anseende till de derå satta höga böter. Enligt mandatet borde nemligen den skyldige plikta tre däckergilla oxar för hvarje fäldt djur, vare sig hjort, hind eller rådjur. Således var år 1614 en man i Kinnevalds härad af skogvaktaren tilltalad att hafva skjutit två rådjur. Han sökte försvara sig, »menandes, att när han icke var säker på sitt lif, så var icke heller rågeten fridgängd»; men blef i trotts af denna invändning dömd att böta 20 daler. År 1626, vid tinget med Albo härad i Sköldstad, anmälde skogafogden Oluff Hansson, att en knekt, Peder i Elmhult, för honom bekänt, att medan han tjente Gudmund Gudmundsson i Strömhult, hade han
