i gärdet eller i byn. Äfven denna midsommarsstång är likväl blott en symbol af elden, och hon företer en anmärkningsvärd likhet med de s. k. brandons eller midsommars-facklor, som i form af en hög, med spånor och tjärved omlindad stång, ännu efter gammal sed på midsommars-qvällen uppresas i de Pyreneiska fjelldalarne, och som antändas af sockenpresten under kyrkosång och det samlade folkets jubel-rop.
Efter den offerhögtid, som en gång synes ha varit firad äfven om hösten vid dagjemningen, förekomma deremot i Wärend få eller blott föga märkbara spår. Man har dock, såsom ofvan blifvit anmärkt, af ålder hållit Mickelsmessan för en reppadag och tillika för en af årets stora märkelse-dagar, och i Finveden upptändas ännu offerbål om senhösten. Äfven Lusse-qvällen (qvällen för Lucias dag, d. 13 Dec.) har i Wärend varit firad såsom en folkfest med gille och lekar. Enligt en ännu allmän folktro, skall Lusse-natten vara den förnämsta bland de fem nätter på året, på hvilka man kan »gå årsgång». Äfven skall vid midnatts-tid på Lusse-natten allt vatten i källor och åar vara vändt i vin, och, efter gammalt tal, måtte ingen denna natt mala, vare sig på handqvarn, eller på »kölfve-qvarn» eller »sqvalta«, vid äfventyr, att honom skedde något ohell, eller att qvarnen stadnade och Necken bröt sönder hans hjulstock. Samma föreställnings-sätt om det olofliga i att mala (som var en »kringgerning»), har i Wärend äfven varit gängse rörande qvällarne närmast före jul och före årets öfriga stora märkelse-dagar. Ytterligare spår efter den gamla hedniska
