på några år skjutit »öfver fyratio stycken högdjur, nemligen hjortar, hindar och rådjur», hvilka alla fördes till Strömhult och der förtärdes i hushållet. — År 1627 begärde en man i Albo härad sjelf att »komma åt Ingermannaland», för djur som han skjutit och för sju ekar som han fällt. — Till och med presterna beträddes någon gång med oloflig jagt. Vid tinget med Norrvidinge härad i Tolg, den 29 Oktober 1618, blef vällärd man Herr Joen i Tolg framkallad för rätten och af befallnings-mannen öfvertygad att han haft rådstek på sitt bord, såsom ock sändt befallnings-mannens hustru en »råstöfll», och långt tillförene sålt en luden råbocka-hud för en mark till en skomakaredräng vid namn Sven. Presten sökte undskylla sig, och sade sig icke veta »att det var så hårdt presterna förbjudet djureskjutning, som androm». Icke förty blef Herr Jon af rätten sakfälld till sina tre oxar; många andra exempel att förtiga.
Den tidens jagtlagar sökte skydda äfven den ädlare skogsfogeln under hans lek- och liggtid, serdeles tjädern, eller som han i ortens mål kallas, fjärhanen, fjärtuppen, fjärhönan. Denna fogel-art synes ock hafva förekommit serdeles ymnigt. År 1623 blef en man i Uppvidinge härad dömd att böta sina 40 mark, derföre att han i foglaleken skjutit fjorton fjärhöns. Emedlertid låg det i sjelfva sakens natur, så väl som i det orimliga missförhållandet emellan böterna för en dödad fogel och för en dödad menniska, att blott ett ringa antal brott emot jagtlagarne kunde lagligen åkäras, och i trotts af de höga böterna, eller kanske tillföljd af dem, voro skogsfogeln, likasom högdjuren och »Konungens eget frikallade
