efter henne vid utgåendet ett brinnande eld-kol. Så långt som påsk-eldarne synas om våren, är boskapen om sommaren fredad för odjur. När kon kalfvat, tages tre gånger på grisslan eld-mörja och lägges i det första vatten hon skall dricka, att ingen må kunna med trolldom taga mjölken ifrån henne. När det skall tjernas smör, må en eldglöd läggas under tjernan, en knif eller annat stål sättas i tjernan, och tjern-töreln, doppad i vatten, hållas och vändas öfver elden. Är tjerningen förgjord, så att det ej vill blifva smör af, må en glödande skare eller stickbrand tre gånger kastas i tjernan. När jäst lemnas utur gården, må ett brinnande eldkol efteråt kastas i kärilet. Vid brygd och mäskning rökas karet med svafvel och krut, eller sättes stål i, eller lägges en brödbit och bok (psalmbok) på, att det ej må förgöras. Att döda ej må gå igen, uppbrännes sänghalmen och en eldglöd kastas efter likfärden. Bär någon hos sig bröd och svafvel, blir han ej ofredad af gastar; men är någon gastakramad, må han rökas med svafvel och krut, eller stöpes öfver honom med smält bly i vatten, eller fälles en eldglöd emellan lintyget och bara kroppen. Och slutligen, vill någon genom att gå årsgång få se förebud till hvad under året komma skall, må han den dagen icke ha sett någon eld, och »om så vore, att de om dagen sett någon eld inne, så slå de eld af stål och flinta för sig ute, hvilken eld de mena hafva dämpat det hinder de kunnat ha af den andra elden».
Vi kunna icke misstaga oss om det kultur-skifte, hvarifrån alla dessa i Wärend öfvade »skrock» eller vidskepliga bruk härleda sig; de bära alla pregeln af
