stadna, likasom elden ej heller måtte införas under tak. Så snart han på detta sätt kommit fram till någon gård, blef bäraren ståendes ute och ropade med hög röst: »Gnid-eld! Gnid-eld!» Straxt var allt i rörelse för att noga utsläcka all gammal eld i gården, att tända ny eld af den heliga elden, och att skyndsamt befordra gnid-elden till nästa gård. Sedan röktes vid denna nytända eld hela huset, både folk och fä, redskap, fiskedon, skjutvapen o. s. v., och allt troddes på detta sätt bli skyddadt, så väl emot farsoten, som emot annan förgerning. — Seden bibehöll sig länge, och man har ännu qvar en Landshöfdinge-embetets kungörelse i Jönköpings län af d. 13 Aug. 1764, med förbud emot sådan elds kringbärande.
Den heliga eld, som på detta sätt blef tänd, kringburen, och så länge som möjligt i hvarje hus hållen vid lif, ansågs och anses af folket med samma vördnad, som Romarne ansågo den Vestaliska tempelelden. Saken är ock i sig sjelf densamma, om än vexlande i yttre form, och vi finna allestädes i den forntida elds-kulten samma ledande grundtanke, vare sig att vi studera honom hos de antika eller de nordiska folken. Festus berättar ock, att har den heliga elden slocknat i Vestas tempel, måtte han icke å nyo tändas, utan på ett sätt, alldeles lika med det som iakttogs vid framkallandet af vår nordiska gnid-eld.
§ 45. Såsom redan af det föregående torde vara klart, skedde öfvergången ifrån hedna-kult till christen kult i Wärend ytterst långsamt. De nya christna lärarena delade sjelfva för det mesta
