djur, Rå» fortfarande prisgifna åt skogsboarnes obetänkta jagtlystnad.
Följden af detta råa utrotnings-krig, så väl som af skogarnes uthuggning har varit, att både elgen, hjorten och rådjuret nu mera försvunnit i vår landsort. Omkring år 1830 underhölls en råget såsom en sällsamhet å Kronobergs kungsgård. I den aflägsna Nöttja socken af grannhäradet Sunnerbo förekommer dock ännu någon gång detta ädla villebråd. Efter bäfvern, som omkring år 1770 ännu förekom i norra delen af Kalmar län[1], träffas nu mera hos oss blott sällan några förfallna bjurhus; men djuren sjelfva äro längesedan försvunna. Björnarne äro likaledes utrotade; de sista fälldes i det närgränsande Sunnerbo härad år 1825. Men ännu söka vargarne sig hiden i de skärfviga gränseskogarne emot Kalmar län, serdeles inom Hälleberga socken. Vildgåsen kläcker ännu hvarje sommar vid skogssjöarne på gränsen emot Sunnerbo, serdeles vid sjön Tjurken i Wislanda socken. Af den sällsynta Härfogeln (Upupa Epops) visade sig ännu för få år sedan några ensliga individer vid landets södra gräns inom Härlunda socken. Wärends djurverld erbjuder dock nu mera föga interesse, och då jagten förr var medelklassens yppersta tidsfördrif, är det nu allt mera sällan som man på herremannens gård mötes af jagthundarnes muntra skall, eller ser väggarne i arbetsrummet prydda med jagtredskap och segerbyten från det fordna glada lifvet i skogen.
§ 4. Rådfråga vi folkets egna minnen om det eller de urfolk, hvilka i en ytterst aflägsen tid först
- ↑ M. G. Crælius, Beskrifning om Tunaläns, Sefvedes och Aspelands härader, sid. 134.
