nornade, nyrnade, nyrnde åt honom, att han skulle ta sig i akt». Om och huruvida detta ord nu står i förbindelse med namnet på de hedniska nornorna, öfverlemna vi åt våra språkforskare att utreda.
§ 47. Ibland de forn-nordiska hedna-gudarne har, såsom vi redan i det föregående anmärkt, Oden varit i Wärend hållen för den högste, och, efter all anledning, tillika dyrkad såsom land-Ås eller landets skydds-gud. I sådan egenskap har man åt honom egnat vissa heliga vatten, orter, lundar och andra helgedomar, och vid de hedniska offergillena helgat honom första minneskålen såsom Allfader, hinn allmatki áss, den allsmäktige guden. Ifrån denne gud, Allfader, till de christnas Gud, Allsmäktig, var öfvergången lätt förmedlad; vi finna ock, att man i Wärend, och sannolikt redan från den äldsta christna tiden, haft för sed att vid sina gillen tömma första minnes-skålen för Gud Allsmäktig i himmelen (jfr. § 38). Det kunde likväl icke dröja länge, förrän den inre motsättningen emellan den gamla och nya läran trädde bestämdare fram, och man kom att inse, hurusom hedningarnes och de christnas gud Allsmäktig icke voro ett och samma väsen, utan att dem emellan förefanns en inre outplånlig motsatts. I mån som christendomen slog rot i det allmänna tänkesättet, kom nu den äldre Gud Allfader, eller Oden, att framstå såsom ett Gud Allsmäktig i himmelen motsatt gudaväsen. Men ännu alltjemt var han den christna Gudens jemlike, och det är först långsamt, under en fortsatt kamp emellan hedendom och christendom, som vi se bilden af den gamle Allfader, Oden, steg för steg förlora sitt fäste i folkföreställningen, grumlas och bli oigenkänlig, tills han slutligen, såsom en
