öfvervunnen mörksens ande, drager sig undan i natten och alltmer antager de förvridna dragen af de christnas Satan.
Vi få, i det följande, tillfälle att närmare påvisa denna öfvergång i föreställningssättet. Med afseende på den degradation af Odens-idéen, och den kamp emellan äldre hedniska och yngre christliga föreställningssätt som vi här betecknat, böra vi dock hafva anmärkt, att denna inre strid i Wärend varade längre än annorstädes, och att vi deraf finna spår ännu långt fram i sednare tider. Wärends domböcker, vid början af 1600-talet, framställa således flerfaldiga exempel på rena hedningar, individer, som öppet förnekade christendomen och de christnas gud, som aldrig gingo till kyrkan, utan »offentligen kallade på Satan», åto och drucko i djefvulens namn, och egnade sin tro och sin dyrkan åt en annan Gud eller åt »den andre». Hvilken denne andre Gud verkligen var, kan icke vara något tvifvel; man igenkänner hos honom ännu alltid dragen af den gamle hedniske Oden Allfader, ehuru småningom sjunkande ned emot den utifrån lånade idéen om djefvulen. Allt detta torde bli ännu mera tydligt genom det härefter följande. För att emedlertid visa, hurusom Oden Allfader, eller »den andre», ännu för tvåhundrafemtio år sedan i wärendska folktron bibehöll sin ställning, såsom ett »den store Guden,» »Gud den Allsmäktige», »Gud Allsmäktig i himmelen» sidoordnadt, om än mindre mäktigt gudaväsen, vilja vi här utur domböckerna anföra några upplysande exempel.
En beryktad trollbacka i Sunnerbo härad, vid namn Elin i Horsnäs, blef år 1610 »pröfvad på
