vattnet», hvarvid hon icke sjönk, utan flöt. Hon yttrade då, att »hon ej trodde hennes Gud skulle så hafva svikit henne».
Nyårsdagen år 1617 hände sig i Albo härad, att Jöns i Ware gått till Wislanda kyrka och varit vid tre predikningar. Förr än han vände hem, gick han in i prestagården och fick mat. Då bad presten honom bli qvar öfver natten; men han ville icke, utan sade sig vilja gå hem till sina bröder och mågar. När han nu kom hem, fann han dem alla, tillika med sin hustru, sittande vid bordet att dricka. Ibland dem var ock Jöns Persson i Tubbemåla, som likaledes varit till kyrkes och varit vid två predikningar. Hvad det nu led, kommo fränderna att ordkastas om ett ljus, som tröt och ej nog hastigt tändes. Då sade Jöns i Ware: »vi viljom icke hafva sådant tal. Hämter mig in en kanna öl; vi vilje dricka Vårs Herres skål!» När ölet kom, drack han Herrans Åminnelse-skål och talade det bästa han kunde, och drack Jöns i Tubbemåla till. Då tog Jöns i Tubbemåla kannan och drack, sägandes: »hjelp oss Gud Allsmäktig! Vill inte Han, då hjelpe oss den Andre!» Detta tal hade han tre gånger. Då svarade Jöns i Ware: »bevare oss, Gud Allsmäktig! Vill du hafva Den till dryckes-stallbroder, då vill jag gå ifrån dig». Dermed gick Jöns i Ware undan till ett herberge, för att lägga sig. Men Jöns i Tubbemåla tog sin knif och sprang efter honom. I den strid emellan fränderna som nu följde, fick Jöns i Tubbemåla ett knifstyng, så att han vardt död fjorton dagar efter.
