honom företrädesvis helgad, och synes ha stått under hans serskilda beskydd. Spår af en gammal förbindelse i föreställningssättet emellan hästen och den hedniske Oden återfinnas ännu i wärendska folktron. Så väl Necken, som Djefvulen, uppenbarar sig stundom i skepnad af en häst. Wieselgren omtalar, hurusom Satan, i skepnad af en häst, dansade hvar natt på ett loft i Brohult af Wislanda socken, och huru man ännu vid slutet af förra århundradet sökte på en kyrkogård »bortläsa den svarta hästen». Äfven omtalar han en sägen, om en man som sköt »den stora hästen» i pannan. Rääf har i norra Småland antecknat en läsning emot en sjukdom hos hästar, kallad Floget, i hvilken läsning Oden anropas eller åberopas. Läsningen lyder:
Oden står på bergen,
han spörjer efter sin fåle;
floget har han fått.
Spotten i din hand och i hans munn;
han skall få bot i samma stund.
När hästar vantrifvas och om morgnarne stå ruggiga och svettiga, heter det hos Wärends-folket, att »de ridas af Maran», och när de få invärtes krämpa eller ref, säger man, att »de ridas af Necken». Begge dessa föreställningssätt synas hafva tillkommit genom förblandning med Oden, Puken eller Fanen. Vi finna åtminstone ingen rimligare förklaring till den ännu gängse seden, att öfver en häst, som rides af maran, i spiltan upphänga (ett brändt bagga-horn eller) en död skata, äfvensom till den allmänna
