uppträdt i Wärend och med hvilka landets sednare begyggare vid sitt inträngande kommo i beröring; så möta oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen (Troll-gubbar, Trollkäringar, och i en något förändrad mening: troll-karlar, troll-konor, trollbackor). Detta namn, som sednare blifvit användt för alla slags onda eller öfvernaturliga väsen (såsom käll-troll, hafs-troll o. s. v.), synes ifrån början vara ett rent folknamn. Det blir dock i sägnerna tillagdt tvänne bestämdt skilda folkstammar af alldeles olika lynne, lefnadssätt och seder. Den äldre af dessa stammar går och gäller i Wärendssägnen under sitt egentliga och ursprungliga namn af Troll. Den yngre åter synes egentligen ha varit kallad Jättar eller Bergafolk; men fått benämningen Bergatroll på sig öfverflyttad såsom ett smädenamn.
Trollen, sådana de uppträda i den äldre Wärendska folksägnen äro icke »folk», »christet folk», utan ett främmande slägte af sällsamma och misstänkta egenskaper; i den yngre sägnen blifva dessa egenskaper rent af onda och öfvernaturliga. I motsatts till jättarne äro trollen små till vexten, icke större än »halfvuxna barn», hvaraf de ock i norra Skåne allmänneligen få namn af Pysslingar. Till utseendet äro de stygga, och när någon ännu skämtvis kallar en annan »ditt leda troll», »ditt stygga troll», eller säger »du ser ut som ett troll», är det visserligen icke för att beteckna någon slags fagerlek. Trollqvinnan, och och serdeles skogsnufvan, har långa, hängande bröst, hvilka hon när hon löper slänger upp på skuldrorna. Trollen gå eljest klädda i grå kläder, med en röd pinnhätta, batt-hätta (toppmössa), på hufvudet, och med
