folktron, att om man dödar skator, får man ohell på sina hästar. Skatan var nemligen en åt Oden helgad fogel, och man synes en gång hafva föreställt sig, att Oden sjelf, eller, i den yngre folktron, något ondt och fruktadt hedna-väsen (Necken, Maran) nattetid skulle rida bondens hästar, så vida icke den heliga fogeln vore dem till skydd. Ett liknande föreställningssätt synes äfven ligga till grund för folkseden, att öfver stalldörren upphänga roffoglar, såsom örnar, ufvar, hökar och ugglor. Dessa foglar blefvo nemligen i hednatid offrade åt Oden; deras upphängande är således ett slags hedna-offer, och folktron antager oföränderligen, att det sker, på det hästarne må trifvas och icke om nätterna ridas af Maran.
Ännu för några mansåldrar tillbaka brukade Wärends-allmogen offra eller gifva till Odens hästar. Dervid tillgick sålunda, att man antingen vid slåttern på ängen qvarlemnade några gröna gräs-strån, hvilka nedböjdes och täcktes med mossa, så att de ej skulle af boskapen röras, eller ock på hvarje bredestad qvarlemnade en frisk hö-tapp, som på lika sätt skyddades emot ohägn. Härvid pålyste eller tillsade bonden alltid uttryckligen, att »detta skall Oden ha till sina hästar» eller »detta får vara åt Odens hästar». Underlät någon detta offer till Odens hästar, så troddes han få till straff, att åt året på sin äng erhålla en dålig gräs-skörd.
I sammanhang med de hedniska föreställningarne om Oden såsom Valfader, eller gud för dem som falla på valplatsen, och Oden såsom Hanga-Tyr, eller tillika gud för dem som blifvit offrade och upphängda i helgelundarne, står den i Wärend ännu lefvande
