håret hängande ned på axlarne. Deras röst är gnällande, hvadan de i norra Skåne jemväl få namn af Peblinge. De bo »i backarne», »i bergen», »under jorden», djupt in i skogarne och långt ifrån menniskobygder. Der har man stundom sett röken från deras kulor stiga upp ur jorden eller ur någon gömd skrefva, hvaraf minnet bibehåller sig i det ännu gängse uttrycket att »det är trollen som kölna (ɔ: elda)», när dimman eller solröken om sommaren stiger upp kring kullarne. Det är blott sällan som de nalkas någon menniskoboning, men när det var sträng vinter och mycket kallt »kommo de fordom in i stugorna, satte sig i grufvan och jemrade och uslade sig». Serdeles synas de ha kommit fram till bygderna vid julatiden — likasom seden ännu är i Wärend med tiggare från gränseskogarne; — men voro hos bondqvinnorna föga välkomna gäster, ty de togo oförmärkt det söta af vörten vid bondens ölbrygd, och dels gjorde åtskilligt annat förfång, dels troddes med sina trollkonster bringa ohell öfver folk och boskap; alldeles så som man ännu tror om Lappar, Finnar och Tatare, efter hvilka man af sådant skäl vid utgåendet kastar ett brinnande eldkol.
Till skaplynne äro trollen listiga, elaka, tjufaktiga och sinnliga. De spela folket tusen spratt, hvarhelst så kan åtbära. När vandraren går i skogen »förvilla» de honom, så att han icke »råkar» fram, utan alltjemnt återkommer till samma ställe; ja, så att han till sluts icke igenkänner sin egen stuga. Om han ropar i skogen, »så svara de» ur bergen och backarne, och allt emellanåt hör han deras hånskratt eller förnimmer deras prat och hviskningar i snåren. De