ännu i sednare tiders folktro. I de gamla sägnerna om den store runo-karlen Kettil Runske, af hvilka vi ega en högst märklig uppteckning ifrån det till Wärend angränsande Niudung, förekommer, huru Kettil vann sin öfvernaturliga makt, genom att från Oden, eller berga-gubben i Ufvela-berg, bortstjäla hans tre runo-kaflar[1]. Och äfven i Wärend hafva dessa uråldriga föreställningar en gång hört hemma. I Rudbecks relation, om det i Wärend fordom och ännu väl kända hedniska bruket att på högtids-nätterna gå årsgång, för att bli klok eller »vis i många saker», heter det således uttryckligen, att »när de hafva gått i sju år och hållit sig tillbörligen, kommer på sista dagen af sjunde året när de gå, en man ridandes, ur hvars hals går bara eldslåga, och har denne man en run-kafle i munnen. Om nu den som går årsgång är så snäll och dristig, att han springer till och tager kaflen ur munnen på den andre, så säges det, att han genom denna kaflens bärande hos sig blifver ganska klok, så att han kan veta allt hvad man frågar honom efter; ja, han skall kunna se nio alnar ned i jorden». Tydligen är ryttaren med runkaflen här ingen annan än den hedniske Oden, som enligt en allmän folktro är ute och färdas på sin svarta gångare, just samma högtids-nätter då man borde gå årsgång. Eldslågan i hans munn är naturligtvis en yngre medeltids-idé, lånad ifrån Biblens skildring af afgrunden, icke såsom ett gammalnordiskt helvete, stelnande af köld, utan såsom ett sydländskt infernum, brinnande med eld och svafvel. Men
- ↑ Läsning för folket, 8:de årg., 2:dra häft.
