väder-ilar, som visa sig i luften före ett åskväder; häraf äfven de gängse talesätten: »Gofar slår ned», »åskan slår ned». Der åskan slagit ned, hittas äfven någon gång på marken små hvita stenar, helt glatta och ej större än blomman i ett ägg. De få namn af Gobonda-stenar, Gofar-stenar, och äro nyttiga till mångahanda. Läggas de i silen, när man silar mjölk, så äro de ett säkert medel, att ej mjölken blir »ofärdig» eller på något sätt kan skadas af trollbackorna.
Vi hafva redan i det föregående omtalat, huru man i Wärend fordomdags åt Thor helgat vissa vatten (Thors-ån, Thorsjön), åsar (Ö. och V. Thorsås), orter (Thorssocknar), näs (Thorsnäs), källor (Thorsa källa, Helge Thors källa) och lundar (Thorshult). Januari månad kallas efter honom af folket ännu Thor-månad, likasom Februari får namn af Gya, Gye-månad. Man har derom ett gammalt rim:
Thor med sitt långa skägg
lockar barnen utom vägg.
Men sen kommer Gya
med sin slya (spö),
kör barnen i grufva.
Ännu vid slutet af 1600-talet brukade man i Wärend svärja vid Thor, sålunda: »ja, Thore Gud!» »nej, Thore Gud!» likväl utan att dervid fästa någon bestämd föreställning. Samma talesätt förekommer nu mera förbytt till den i Wärend brukliga utrops- och bekräftelse-formeln: »ja, du min Store Gud!» »nå, du min Store Gud!» Det märkligaste spåret efter landets äldre Thorsdyrkan återfinnes dock i den ännu
