för åkerbruket, i hvars kult svinet uppträder såsom sinnebild af åkerns fruktbarhet. Glo-son, med sina eldgnistrande borst, blir då samma mythiska väsen som den gullborstade Freys-galten, och hela föreställningssättet träder i naturligt sammanhang med den förut (§ 40) omtalade wärendska folkseden, att till jul slagta en jula-galt, jula-kutte eller jula-gris, att på julabordet alltid hafva en kokad svinhös eller s. k. jula-hös, och att öfverst på julahögen lägga en aflång limpa eller vörtkaka, likaledes kallad jula-galten. För öfrigt torde böra anmärkas, att änskönt vi äfven i Wärend träffa spår efter den hedniske Frö, synes dock hans dyrkan vara en af de yngre bestånds-delarne i vår nordiska hedendom, och flera skiftningar i föreställnings-sättet ha förekommit hos olika stammar i vårt land. Inom flera svenska landskap är det således icke Frö, utan Thor, som är gud för säden, och han erhåller härpå syftande folknamn, såsom Kornbonden, Korngubben, Kornmoden o. s. v. Glo-son ställes då icke heller i förbindelse med Frö, utan med Thor. Inom Tveta härad af norra Småland är hon således känd af folket, icke såsom Glo-son, utan såsom Torre-suggan eller Thors-suggan.
§ 60. Nedom den egentliga guda-verlden, men med denna noga förbunden, står i wärendska folktron en verld af lägre naturväsen, naturvättar eller naturandar, som lifva och beherrska den yttre sinnliga naturen. Dessa naturvättar hafva i christna tiden blifvit räknade till Onrot (ɔ: Odens rot) eller Odens-tyg (jfr. § 53), namn, som i allmänhet beteckna deras sammanhang med den hedniska
