förvandlade till pukar eller onda andar, hvilka nattetid komma in genom grufvan (ɔ: spiseln), för att qvälja folk i sömnen eller suga blodet och kraften utur dem. De qvälja då äfven djuren, och ett slags sår på hästar får vid södra gränsen namn af Puk-skinn. Dessa pukar deltaga i det gräsliga gästabud, som Satan under påsknätterna gör för trollbackorna i Blåkullan eller Heckenfjäll, och uppträda öfverallt och under olika skepnad såsom det ondas tjensteandar. Vi hafva om dem korteligen yttrat oss i det föregående (jfr. §§ 52, 57), och återfinna dem flerestädes i det följande, såsom en vanlig medeltids-form för en i upplösning stadd hednisk ovätte.
§ 61. Det naturväsen eller den natur-vätte, som uppenbarar sig i hafvet och råder för dess skiftningar, får hos Wärends-folket namn af Haf-frun. Hon är, såsom sjelfva namnet angifver, ett qvinnligt väsen och bor på hafs-bottnen, der hon eger stora, granna salar, den ena präktigare än den andra. Hennes drägt är en kjortel, så snöane hvit att han glindrar emot solen, och derofvan en ljusblå tröja. Så klädd visar hon sig stundom på sjön Möckeln, der hon i vågsvallet sitter uppå böljorna och kammar sitt ljusgula hår och lägger det upp på konst.
Somliga dagar, när det stundar till oväder, brukar Haf-frun tvätta sina kläder och breda dem till torknings uppå stenar och holmar i sjön. Dessa kläder äro hvitare än en snö, så att de glimma emot solen. Några mena väl att det icke är annat än skum eller fragga, som sjön vid vissa vindar uppkastar omkring skären; men efter gammalt tal är det »Haf-frun, som håller på med att tvätta byk»; »Haf-frun,
