som breder sina kläder till torkes» Äfven säga strandsittarena, att de stundom få se likasom ett skepp, som far fram och åter på vattnet. Då heter det efter gammal sägen, att »Haf-frun är ute och seglar; nu lagar det sig till ondt väder».
Haf-frun är mest ute och färdas på senhösten. Hon far då emellan öster- och vester-hafven, och hvar gång hon färdas fram blir det en blåst, så att det kan taga omkull husen. När höst- och vinterstormarne gå öfver land, heter det derföre, att »nu flyttar Haf-frun»; »Haf-frun är ute och förer ondt väder med sig;» »Haf-frun är ute och far ifrån den ene sjön till den andre.» Hon färdas således osynlig i höst-stormarne, alldeles som vi fortäljt om trollen, att de färdas i horfvindan om våren, eller såsom natur-vättarne i allmänhet ega makt att osynligen förflytta sig från ett ställe till ett annat.
Haf-frun har boskap, som får namn af Haf-fä, Haf-oxar, Haf-kor. De äro till seendes såsom annat fä, men större, och ha hvita kroppar med svarta hufvuden. Någon gång omtalas de äfven såsom sjö-gröna; i Skåne, vid Kullen, äro de deremot alldeles svarta, likasom de skånska jätte-korna. Man har ofta sett sådant Haf-fä stiga upp på stränderna af sjön Möckeln. Vackra solskensdagar får man ock se dem komma upp ur sjön och vandra fram och tillbaka ute på sjelfva vattnet; der vrida de sig och blänka så rart, och sedan gå de ned igen. Förklaringen öfver denna naturbild ligger enklast i böljegången och vågornas glittrande emot solen, långt ute på ett större vatten. Men han är blott en af
