fantasien fattad och vidare utvecklad form af ett äldre föreställningssätt, enligt hvilket Haf-frun jemväl eger ett annat slags Haf-fä, som omtalas egande blott två fötter och baktill en stjert, såsom en fisk-stjert. Man igenkänner häri tydligen de skilda arterna af vår svenska sjel (phoca), som således gifvit upphof åt natur-mythen om Haf-fä och sjelf varit en gång helgad åt den nordiska Haf-frun.
Om hösten, vid den tid då ollonen bli mogna, skickar Haf-frun ut sina foglar. Dessa foglar omtalas såsom gråagtiga till färgen, hvadan de ock hos folket få namn af Flyg-möss. Enligt sägen kommo de förr i verlden i skaror af tusendetal, så att »träden blefvo svarta och solen förmörkades». Vi öfverlemna åt våra naturkunnige att afgöra, hvilken fogel-art som närmast bör förstås med dessa Haf-fruns foglar. Möjligtvis kunde man dervid tänka på Sidensvansen. Så mycket är åtminstone visst, att Haf-fruns foglar äro någon sträckfogel-art, som uppträder i vårt land samtidigt med höst-stormarne och kommer till oss ifrån öster öfver hafvet.
Äfven en annan naturföreteelse ställes af folktron i förbindelse med Haf-frun; vi mena lemlarnes sträcktåg emot hafvet och råttornas inträngande i husen på senhösten. Det heter nemligen om lemlar och råttor, att de äro Haf-fruns svin, hvilka hon om hösten skickar uppåt land. Blåser det nordan på Mickelsmesso-dagen, så äro Haf-fruns svin med all säkerhet att vänta. De draga då in i hus och lador, göra fodret odrygt och förderfva allt hvad de kunna. Men till julen samlar Haf-frun åter
