kunna samla till sig skogsfogeln och villebrådet, likasom fisken i sjön, och ega vissa dem serskildt tillhöriga djur, trollharar, trolltuppar (ɔ: tjädrar), skällgäddor o. s. v., hvilka ingen kan döda eller fånga, utan som alltid gå fria. Gamla skyttar och fiskare söka derföre gerna ställa sig väl med skogsnufvan eller skogsrå’t, och med sjörå’t, för att få lycka vid jagt och fiske. Stundom får man äfven om nätterna se ett litet bloss fara över sjön; det är då »trollgubben som är ute och ljustrar». Ingen fiskare vågar då skjuta sitt »skepp» ifrån land, och man väntar sig storm och oväder, likasom trollens uppenbarelser gerna åtföljas af häftiga vindkast och dön och gny i luften.
Ehuru sorglig trollens tillvaro än i allmänhet är, hafva de dock sina fester, då de glädja och fröjda sig. Detta inträffar förnämligast om julen. De tända då upp eldar, så att hela berget, backen eller stenen synes stå på guldstolpar, och förlusta sig med dans, sång och lekar. Dryckeshornet eller bägaren går då äfven flitigt omkring laget, likasom hos »folk». Men orsaken till deras fröjd är, att de, likasom nordens natur-vättar, »hoppas vinna förlossning på domedagen.»
Trollen bli mycket gamla, ja, så gamla, att de stundom fått se »tre eke-skogar vexa upp och tre eke-skogar ruttna ned». Efter någras mening »dö de aldrig». Detta är dock oriktigt så till vida, som de förföljas och dräpas både af Oden, som jagar dem med sina hundar, och af Thor eller Gofar, som slår ihel dem med sin vigge. Äfven en eller annan gammal skytt har varit i stånd att döda dem; men då alltid med hjelp af några hemliga konster, såsom
