serdeles på slättland, der man icke har strömmar eller sjöar, hänför sig samma naturbild närmast till dimman, och till dess fladdrande och luftiga rörelser på ängen i sommarnatten.
Utom dessa Elfvor, vatten-Elfvor, som uppträda i sjöarne, omtalas i Wärend samma väsen äfven under andra namn, men alltid mer och mindre tydligt såsom vatten-väsen. En wärendsk barnsaga talar således om Åsne tre möjor, tre Elfve-mör, som fordom i svanehamn visat sig på sjön Åsnen. När dimman stiger upp ur kärren, heter det ännu efter gammalt tal, att det är Mossa-käringen som kölnar (ɔ: eldar). Utom de förr nämnda heliga källorna, i hvilka man fordom blotat eller ännu på vissa aftnar offrar till Elfvorna (§§ 29, 39), vet Wärendsfolket äfven säga om Fri-källor, i hvilka ingen må taga vatten, utan att förut ha offrat till källans Elfva, som då får namn af Källebäcks-jungfrun, Käll-råt eller Käll-trollet. Äfven den gamla seden, att, vid sjukdom på folk eller fä, offra mjölk i källan eller brunnen på thorsdags-qvällen, sammanhänger med föreställningen om Elfvorna, såsom källornas vattenväsen, och knyter sig till den fornnordiska Elfva-bloten i källor, hvarom vi i det föregående talat.
Men om än ursprungligen tänkta såsom rena vattenväsen, uppträda Elfvorna i folktron äfven uppå fasta landet. De bo då någon gång i träden, men oftast i högar och kullar. En nogare granskning torde dock visa, att så väl gamla Elfve-träd, som Elfve-stenar och Elfgrytor (§ 33), i hvilka man smörjer för sjuka, samt Elfve-kullar, i hvilka Elfvorna tros bo, alltid förekomma invid någon gammal källa. En
