gård i Urshult socken heter efter en forntida Elfve-kulle än i dag Elfvans kulle, och för blott få år sedan hände sig, att en bonde, som nattetid gick till gården Froaryd, mötte på vägen två fagra jungfrur, som bjödo honom dricka ur en bägare. Folket hade härom att tro, att dessa jungfrur voro Elfve-jungfrur ifrån Elfvans kulle. Äfven den s. k. Stafra-backen vid Wexiö har fordom varit en Elfve-kulle, och Wieselgren berättar, att ännu år 1810 lyssnade barn på jul-afton efter jul-spelet i denna kulle. Der nedanför träffa vi än i dag flera Elfve-stenar (§ 33) och en helig källa, Sigfridskällan, som i forntiden otvifvelaktigt varit en offerkälla. Den wärendska folktron sluter sig på detta sätt till den skånska och danska, och begge finna sin enkla förklaring, i fall man får antaga, att Elfve-högarne eller Elfve-kullarne ursprungligen varit höjder med framqvällande källsprång, i hvilka således vattnets hemlighetsfulla närvaro väckte föreställningen om välgörande Elfvor, medan dess underjordiska sakta sorl framkallade naturbilden af det melodiska Elfve-spelet.
Vi hafva tillförene anmärkt, att Elfvorna under sin nattliga lek dansa i ring. Härmed förbinder sig folktron, att de ringformiga fördjupningar, dem vattnet utsvarfvat i stenar eller klippor, härröra af Elfvorna. Runda fördjupningar i bergen få derföre i medlersta Sverige namn af Elfqrytor, och man offrar i dem till Elfvorna eller smörjer för sjuka barn. Äfven de med konst utsvarfvade runda hålorna i Elfve-stenarne synas hänvisa till samma urgamla föreställningssätt. Nämnde egenhet framträder ock hos
