ett slags cirkelrunda, af vattnet svarfvade naturbildningar af kalk eller annan lös sten-art, hvilka flerestädes förekomma i våra åar, såsom f. ex. i Westergötland vid Forsby, och hos allmogen få namn af Elf-stenar eller Neck-stenar. På gränsen emellan Östergötland och Nerike brukar folket ännu hänga på barnens bröst små stenar af slät trapp, likaledes utmärkta af insvarfvade fördjupningar eller håligheter. Dessa stenar få der namn af Ält-stenar, emedan de tros bota för ältan, en barnsjukdom som kommer af Elfvorna. Vi finna i detta forntidsbruk, likasom i det skånska folkbruket att på barnens hals, till skydd emot förgerning, hänga s. k. Gommona-stenar (af Gomoden eller Kornmoden, i Ö. Göinge ett namn på Thor), motsvarande de i Wärend omtalade Gobonda-stenarne eller Gofar-stenarne (§ 54), samt i andra analoga folkbruk, en enkel förklaring öfver den urgamla seden, att på bröst och hals bära stenar och amuleter. Dessa heliga amuleter utbyttes under medeltiden emot helgedoms-kar, hvilka, på sätt vi se af kon. Carl Knutssons testamente år 1470, buros dagligen på halsen äfven af män. Ur denna sed har småningom utbildat sig det af våra qvinnor ännu iakttagna bruket, att bära halsband med smycken af olika form.
_s257.jpg)
