Ifrån Elfvorna kommer mångfaldig förgerning och sjukdom på djur och menniskor, synnerligast på barn. Ett slags sådan sjukdom omtalas någon gång i Wärend under namn af Elfve-blåst, emedan, om någon oroar Elfvorna, så blåsa de på honom. All förgerning af Elfvor botas genom offer och smörjning (§ 33,36), eller genom att på halsen bära Elf-stenar, såsom vi ofvan meddelat.
§ 65. Ett manligt vattenväsen, som i Wärend är allmänt kändt och omtalas oftare än alla andra, är Necken. Han är sjöarnes och de stilla vattnens naturvätte, på samma sätt som Elfven är källans, strömmens, och det rinnande vattnets naturväsen.
Necken hålles i Wärend för den mäktigaste af alla vattenväsen, och vi hafva i det föregående (§ 28) påvisat spår af en gammal förbindelse i folktron emellan honom och Oden, ibland hvars mythiska tillnamn äfven är Hnikar eller Necken. Oden uppträder således i den äldre Wärends-sägnen äfven såsom vatten-gud, och när han uppå guldskepp förde dem som fallit på Bråvalla-hed till Walhall, så uppsteg han i sjelfva vattnet utur Åsne-kofve (ɔ: land-Åsens eller Odens kammare), eller oset der Helige-å mynnar ut i Oden-sjön. Sjöns namn af Odensjön hänvisar till samma ursprungliga föreställningssätt, och i den vik af sjön, som än i dag heter Blotviken eller Bloviken, har man troligtvis en gång blotat i vattnet åt Oden, alldeles såsom folksägnen ännu vet tala om offer i vattnet gjorda åt Necken. Äfven en i Wärend känd naturmyth synes höra hit. När skyarne antaga form af en lång strimma, heter det nemligen i Wärend Noa-skeppet, ett namn, som
