ursprungligen väl knappast är lånadt ifrån gamla testamentets Noah, utan hellre ifrån Noen eller Noe, en i norra Skåne och äfven i vissa delar af Wärend allmän namnförvridning af Oden. Noa-skeppet vore då detsamma som Odens-skeppet. Wärendsbon tager deraf förebåd om väderleken. När Noa-skeppet står rätt fram uppå himmelen, så tros det båda regn.
I sammanhang med Oden, såsom vattengud och identisk med Necken, stå äfven andra ännu lefvande mythiska drag. Likasom det ifrån hedenhögs hållits för olofligt, att göra någon kringgerning på vissa stora högtidsqvällar, hvilka enligt sägnens bestämda utsago »höra Oden till», så är det ock gammal wärendsk folksed, att ingen må mala på Thomasmesso-natten (d. 29 Dec.) eller på nätterna näst före jul; ty på dessa nätter går Necken fram i alla strömmar. Finner han då en qvarn, som icke är stämd, så vredgas han och håller qvarnhjulet, bryter sönder hjulstocken, eller maler så argt, att sjelfva qvarnstenarne brista. Mjölnare, som försökt jaga bort honom ifrån qvarnhjulet, genom att på honom kasta en lågande eldbrand, ha i detsamma fått sig en örfil, så att de fallit till marken. När man än i dag svärjer »tag mig Necken!» likasom när man förr svor, »tag mig Oden!» tänker man sig dervid alldeles samma onda väsen, nemligen Lucifer sjelf; och begge formlerna ha i Wärend varit brukade ömsom och utan åtskillnad. Till och med den liknelse af en häst, Vattenhästen, hvari Necken ofta uppträder, erinrar om Odens hästar, och om hästen såsom åt Oden serskildt helgad. Men framför allt finna vi ett hithörande drag i den uråldriga folktron,
