fångad och satt för plogen, eller dödad med silfverkula. Om hvitbrokiga hästar nyttjar man allmänt talesättet, att de äro Necka brokota, likasom de, på grund af förmodad härkomst från Necken, hållas för att vara bättre än andra hästar. I afseende på hela detta föreställningssätt må anmärkas, att Vattenhästen, om än nu mera betraktad såsom Necken sjelf, likväl ifrån början knappast kunnat vara annat än en åt Necken helgad djur-art, på samma sätt som hästen var helgad åt Oden, Elfva-oxen åt Elfven o. s. v. Bäckahästen är då tilläfventyrs blott en yngre förvridning af Necka-hästen. Hvad slags djur, som gifvit anledning till hela detta föreställningssätt, är icke lätt att afgöra; men ännu för hundra år sedan förekommo vilda hästar, eller s. k. Skogs-ök, i mängd på norra Skånes bokskogar, och individer af detta djur ha otvifvelaktigt ofta visat sig på löfhulten inom Wärends-gränsen. I andra sägner är deremot Vattenhästen tydligen icke annat än en bäfver eller en utter. Han ligger då, lik en fölsing, på stenarne i ån, skjuter rygg, då han får se skytten, och fnyser som ett svin, när han simmar igenom vattnet.
Små ljus, som nattetid visa sig på sjön, tros härröra ifrån Necken, och förebåda att någon menniska snart skall sänka sig eller af Necken bli tagen. De äro således rättast att betrakta såsom feg-ljus, om hvilka vi få tala i det följande. Gungflyn och djupa hålor i kärr och mader, genom hvilka Necken tros uppstiga, heta i Wärend Neckabrunnar eller Neckahål. När bonden skall gå fram öfver sådana farliga ställen, ritar han ännu gerna före sig ett femuddakors ⛤. De bekanta hvita och gula vattenliljorna,
