I likhet med andra mythiska naturväsen tros jordvättarne eller jordfolket eftersträfva förbindelse med menniskan, för att kunna bli saliga. De bortröfva eller bortbyta derföre qvinnor, som efter barnsbörd ännu icke blifvit kyrkotagna, samt nyfödda barn, medan dessa ännu äro hedna eller odöpta. Den första lögen, hvari ett nyfödt barn vattenöses eller tvättas, må derföre icke slås ut på jorden eller under bar himmel; icke heller något som ifrån barnsängs-qvinnan kommer, utan må alltid nedgräfvas ini huset. Sker annorlunda, så kunna vättar och elfvor förgöra qvinnan och barnet, så att hon blir ifrån sig och aldrig kommer frisk ur sängen, eller så, att barnet aldrig får någon trefnad. Landets sägner äro rika på hithörande drag, och ej sällan förekommer, huru någon danneqvinna blifvit bjuden att bära barn (till dopet) åt jordvättens hustru, som då alltid sjelf är af folk, af christet folk. Vid bortgåendet blir då gomodren gerna hedrad med skänker af den rike Vättegubben. Dessa skänker se ringa ut, så länge de äro under jorden; men när de komma upp i dagen, befinnas de vara perlor, guldhorn och andra kostbarheter.
Vättarne älska lugn och stillhet och äro ytterst renliga. De tåla hvarken att man oroar dem, eller att deras hemvist blir smutsadt af orenlighet som kommer uppifrån jorden. Wärendsbon slår derföre aldrig ut någonting på marken, icke ens lägger sig ned på jorden, utan att först spotta för sig. Detta sker till att förekomma förgerning af vätten. Men framför allt iakttages, att man icke slår ut varmt
