vatten på jorden och sålunda skållar vätten; ty om någon det gör, får han till straff en sjukdom med brännblåsor öfver hela kroppen. Nar Wärendsqvinnan har att slå ut kokhett vatten, spottar hon alltid före sig och säger till, eller varnar vätten med de orden: »Vätt, Vätt, är du rädd att skållas, så gack undan!» eller »Akta dig, vätt!» eller »Är här någon god, så akte han sig!» »Äro här några goda, så akten Er för varmt!» Har någon förgätit detta, eller oförvarandes spillt vatten och sålunda råkat skålla vätten, så måste han offra och bedas före. Offret består mest af söt mjölk eller öl, eller af en messings-bit, en koppar-slant eller en silfverpenning, som på thorsdagsqvällen slås ut eller nedlägges på det ställe, der skadan timade.
Både sägen och folksed bevara ännu talrika spår af den dyrkan, som i hednatid blifvit egnad åt govättarne, och af de bruk, som blifvit iakttagna när menniskor ville bygga hus eller uppföra sina helgedomar på deras område. Till dessa bruk hörde i första rummet offer, äfven af lefvande djur och menniskor. Om alla gamla kyrkor i Wärend vet man således berätta, att något djur blifvit lefvande begrafvet å den tomt, der kyrkan skulle byggas. Om åtskilliga kyrkor, f. ex. Asarum i Blekinge, heter det till och med, att en menniska der blifvit satt qvick i jord, och samma sägen går om den gamla hedniska stenhorgen eller blothögen i Kaje-lund vid Wierstad, der man tror att en qvinna, vid namn Karin eller Kaja, blifvit lefvande begrafven. Och att dessa i landet utbredda sägner verkligen grunda sig på en urgammal hednisk folksed, kan icke vara något
