_s271.jpg)
gråagtigt vaxljus, men äro alltid af sten, hvarföre de ock få namn af Vätta-stenar. Ett sådant vättaljus eller vättasten är godt emot all förgerning och sjukdom, som kommer af vättarne. De lärde säga deremot, att det är en naturbildning, och gifva deråt namn af en Belemnites.
Vi finna spår af att jordvättarne eller jordfolket äfven varit i Wärend kände under namn af Hvarfvar eller Dvergar. Dessa dvergar omtalades förr såsom små gossar, alla med hattar på hufvudet. Hattarne, som de buro, voro s. k. dverg-hattar, med hvilka man enligt folktron kunde göra sig osynlig. Ännu på Rudbecks tid visste Wärendsfolket berätta, huruledes den, som nionde året gick årsgång, och kom serla om aftonen på kyrkogården, der träffade före sig många små dvergar, hvilka först med löje och apespel sökte få honom att le, och sedan med fasliga syner sökte jaga honom bort, tills de ändteligen, kufvade af makten i hans vilja, måste till honom afstå den hemlighetsfulla dverghatten.
§ 67. De vättar, som qvarstadna å en gårdstomt sedan han af menniskor blifvit bebygd, kallas i Wärend oftast rätt och slätt för Vättar eller Vätter, men omtalas ock någon gång under namn af Bolvättar.
Bolvättarne äro i grunden alldeles samma väsen som jordvättarne, men omtalas dock något olika. Det heter således om dessa vättar, att de äro helt små till vexten, icke större än en docka eller ett tre års gammalt barn. Efter sin vext äro de äfven mycket småätna, så att »ingen af dem tyr äta mer än ett
