annan plats i stugan, att lägga vättaljus eller vättasten (§ 66) i barna-svepen (lindan), samt nedlägga offer åt vätten i hus-tomten. Sker detta, så viker vätten och lemnar barnet i ro.
Äfven boskapen är ofta utsatt för förgerning af vättarne, hvaraf sker, att kalfvarne dö och kreaturen på mångfaldigt sätt vantrifvas och bli sjuka. Man tror således, att vättarne dia kreaturen, eller bita dem vid lättklöfvarne och suga bloden ur dem, eller äta hornen af dem o. s. v. Sår på fäkreatur ofvanför lättklöfvarne få i Wärend namn af Vättabett. Det är derföre angeläget att iakttaga den högsta snygghet i fähuset, så väl inom hus, som i dyngstaden. Händer ändock att kreaturen ej vilja trifvas, så är det förmodligen derföre, att de fått sin plats öfver vättens boning eller stå i vägen för vätten. Det första, som då må göras, är att flytta kalfva-kätten eller bindsla kon på annat ställe. Hjelper ej detta, så sökes bot genom att offra till vätten, på sätt vi i det föregående omtalat. Offret nedlägges i båset eller i kalfva-kätten. Äfven är godt att binda vätta-ljus på kreaturen, eller att skära en skinnlapp, stor som såret af vättabettet, strö skafven vättasten deri, och kasta på elden under signelse och läsning.
Gammalt folk omtalar, att man i Wärend fordom brukat på jul-afton och andra stora högtidsqvällar sätta ut mat åt Vätten, eller ge Vätten. Maten, som mest bestod af hvit gröt med mjölk, utsattes i en skål, under lofts-trappan eller i något annat afsides hörn inne i stugan eller å gårds-tomten. Seden var i grunden icke annat än ett hedniskt offer-bruk. I sammanhang dermed står en ännu iakttagen
