Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/283

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
275
§ 67. Vättar. Bolvättar. § 68. Tomtagubben.

folksed, att man icke må på golfvet nedsätta något fat, innehållande mat eller dryck som är ämnad åt menniskor. Om så sker, tros vättarne bli förtörnade och göra skada. Äfven träffas ännu spår af ett uråldrigt hedniskt folkbruk, att åt vättarne helga förstlingen af alla födo-ämnen, som förtäras i huset. Wärendsbonden styckar derföre aldrig en brödkaka eller en ost, utan att först hafva med knifven afskurit en tunn skifva af kanten. Detta heter i Wärendsmålet att skåra brödet eller osten. I några svenska landskap har man fordom plägat kasta den så afskurna brödkanten på golfvet »till Go Nisses föda». I norra Småland iakttogs ännu för 150 år sedan, att vid slagt »den leden uti ryggen, som sitter näst intill halsen eller hals-qvarnen, alltid afhugges och bortkastas, hvilket stycke kallas helgona-stycket eller böls (bödels) kota.» Gamla käringar brukade ock nedgräfva njurarne af det slagtade djuret under en stor sten. På skånska gränsen brukar man ännu, när kalfvar slagtas, afskära en köttbit, med de orden: »detta ger jag dig, det andra hör mig till.» Alla dessa bruk äro således i grunden icke annat än uråldriga hedniska offer till bolvättarne.

§ 68. I en yngre och förändrad gestalt, men ännu fullt igenkännlig, uppträder Bolvätten i Wärend såsom Tomte eller Tomtagubbe. Han är, såsom sådan, till skepnad som en något ålderstigen man, icke större än ett fyra eller fem års gammalt barn, och oföränderligen klädd i grå kläder med en röd topphätta. Hans uppehåll är mest i stallet, på logen och i ladan; der går han och pysslar både dag och natt samt vakar öfver ordningen inom huset och i gården.