äfven under lofts-trappan eller i någon annan afsides krok inom gårdstomten. Folksägnen omtalar äfven, att man på jul-afton gifvit Tomten nya kläder. Än i dag är det wärendskt folkbruk, att vid flytt-öl, eller när brudfolk flyttar in i sitt nya hem, dricka en skål för Tomtebo-lycka. Allt hänvisar således på en forntida dyrkan af vättarne, bolvättarne eller Tomtagubben, såsom husets och gårdens skydds-väsen, i likhet med den husliga kult, som af de gamla folken egnades åt Larer och Penater.
§ 69. Man talar i Wärend äfven om Vättar i träden eller Skogsvättar, såsom de nämnas i en gammal wärendsk signelse. Dessa vättar, likasom de elfvor, som bo i träden, och hvarom vi i det föregående (§ 64) talat, synes i grunden icke vara annat än en yngre och mera utvecklad form af den gamla folktron om trädens naturväsen. Vi få om dessa närmare yttra oss i det följande.
§ 70. Såsom naturväsen för skogen i dess större omfattning, uppträda skogsvättarne under nya namn och i ny skepnad. Det vanligaste och minst bestämda af dessa namn är Skogsråt. Tänkt såsom en manlig naturvätte, omtalas Skogsråt någon gång under namn af Hulte; såsom qvinnligt naturväsen, är det i Wärend ännu allmänt kändt under namn af Skogsnufvan eller Skogsfrun.
Hulte förekommer nu mera blott i sägnen. Han är då man åt Skogsnufvan, och ett ondt, fruktadt väsen, som far fram med storm och oväder, så att hvart träd i skogen kan blåsa ikull. Hans namn, som härledes af Wärends-ordet hult ɔ: löfskog, antyder för öfrigt, att han närmast tänktes såsom
