hos den kloke, för att bli henne fri. Detta har dock sällan lyckats, utom i fall att han kunnat få ett af skogstrollets hufvudhår. Genom att linda detta omkring sin bösskula, har han då blifvit i stånd att skjuta Skogsnufvan. När så skottet blifvit lossadt, har det blifvit ett hiskligt gny, dön och buller i hela skogen; men sedan dess har skytten aldrig mera hört af henne.
I den äldre svenska rätts-skipningen förekomma åtskilliga fall, som stå i förbindelse med denna urgamla folktro. Ett sådant fall inträffade år 1691, d. 22 och 23 Dec., då en tjugutvå år gammal dräng, ifrån Lioms gård i Storpa socken af Marks härad, blef af Wätte häradsrätt dömd till döden, för »oloflig beblandelse med en Skogs- eller Bergs-rå». Ett annat hithörande fall förekom vid tinget i Lyckeby, d. 5 Aug. 1701, då volontairen Måns Malm blef åtalad och tingförd, för att »han skall med en Skoug-rå haft beställa».
Ännu i våra dagar visar sig Skogsnufvan på de stora wärendska skogarne, såsom på Oby skog, Husaby skog, Ugnabygda skog o. s. v., och det gifves få äldre Wärends-boar, hvilka icke någon gång blifvit af henne villade. En backe vid gården Elinsås i vestra Thorsås heter efter Skogsnufvan Skogsnufve-backen.
§ 71. Det naturlif, som dunkelt och hemlighetsfullt rörer sig i bergens inre, personifieras af Wärendsfolket i ett väsen, som får namn af Bergråt. Detta naturväsen omtalas dock sällan, såsom Wärend snarare är ett skogsland än ett bergland. Bergråt blir derföre i sägnen sammanfördt med Trollen, Bergatrollen, Skogstrollen.
Vi hafva om dessa gåtlika väsen redan i det föregående (§§ 4, 5, 26, 27) flerfaldigt yttrat oss,
