Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/291

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
283
§ 71. Bergråt. Trollen.

icke kunna se solen utan att spricka; när bonden emot dem skyddar sitt odöpta barn genom att låta elden brinna på spiseln, eller genom att hafva eld med sig, då han nattetid öppnar dörren för att gå ut och in, och genom att lägga en sax (eller annat stål) och en bok i barnvaggan; eller när de troddes kunna lägga sig i bondens mat och dymedelst vålla honom kålle-sjukan (frossan) o. s. v. De betraktas ock såsom onda naturväsen, när sädesmatken och andra skadliga krypfän i Wärendsmålet få namn af Troll, likasom slem på gräs och örter får namn af Troll-spott.

Å andra sidan igenkänna vi i föreställningssättet om Trollen jemväl många drag af en öfvervägande eller bestämdt ethnisk karakter. Trollen äro således icke mythiska naturvättar, utan snarare menskliga väsen, lefvande under samma vilkor som de n. v. wärendska jordbyggarne (§ 5), när de i folksägnen uppträda såsom boende i jordkulor i den eller den skogsbacken, såsom der uppgörande eld och bakande stenkakor, hvaraf de gifva åt bonda-heren till lön för det han lagat deras ugnsraka. Icke heller äro de mythiska naturväsen, när de, på samma sätt som jordbyggarne än i dag, vid julen och i kalla vintern kommo fram till bondgårdarne, gingo in i stugan och togo plats i grufvan (ɔ: eldstaden), der de enligt sägen sutto och jemrade och uslade sig. Äfven trollgubben, som nattetid far på sjön med sitt bloss, för att ljustra fisk, likasom ock trollen, när de emot mat och öl hulpo folket att skära säd på åkern o. s. v., voro snarare halfvilda menniskor än mythiska naturvättar. Folktron att trollen, ehuru gamla de än må

Wärend och Wirdarne.19