bli, likväl en gång måste dö, är icke heller något mythiskt drag. Härtill kommer, att trollens hela personlighet, deras korta vext, mörklagda utseende, gnällande stämma, och de grå kläderna med den röda pinnhättan, i sägnen har en pregel af åskådlighet och rent mensklig natur, som nästan aldrig förnekar sig. De ega ock personliga namn, såsom Bonda-pilt, Gloan, Åsa-Kittan, Bökoppa-Kittan o. s. v., hvaraf ses, att man en gång tänkt sig dem icke blott såsom väsen, utan såsom bestämda individer. Mycket leder oss då att antaga, att detta slägte en gång tillhört verklighetens verld, och att der bakom gömmer sig ett gammalt folkminne, genom mundtlig öfverlemning bevaradt ifrån landets första bebyggande.
Kommer så härtill, att man genom hela medeltiden, ända in i vår egen tid, kan följa det mythiska föreställningssättet om Trollen, ifrån diktens och sagans område in i den historiskt gifna och rent menskliga verkligheten. Medeltidens Troll, liksom den nyare tidens Trollbackor eller Påskakäringar, voro således otvifvelagtigt verkliga menniskor, änskönt de, såsom onda, halft mythiska väsen, troddes ha förmåga, att, likt de gamla Trollen, skifta hamn och osynligen fara eller rida genom luften med hängande hår och upplöst gördel. Alldeles samma föreställningssätt, i alla dess väsendtliga drag, blir ock än i dag af Wärends-folket öfverfördt på de Finska och Lappska folken (Nordkäringarne, Finna-käringarne eller Lappkäringarne). Till hvad härom redan i det föregående blifvit anfördt (§ 27) må här läggas, att den förgerning eller sjukdom, som eljest är i Wärend känd under namn af Trollskott, i Wärendsmålet äfven får
