hemvist. Det gammalnordiska helvetet låg i norr. När man läser bort förgerning uppå en jordfast sten, iakttages derföre noga, att stenen alltid må sökas norrut ifrån husen. Sammaledes ock det bärande trädet eller åker-renen, om man vid dem tänker bota på förgerning. Vill man vita bort sjukdom i rinnande vatten, må det alltid vara i ett vatten som rinner åt norr. Af samma orsak har ock Wärends-bon ända till vår tid icke velat begrafva sina döda frånsols om kyrkan. Norr ut på kyrkogården låg alltid den föraktade Främlings-högen, der man blott begrof missdådare, frändelösa uslingar och främlingar.
I sammanhang härmed står den af Wärends-folket ännu ytterst noga iakttagna skilnaden emellan rättsyls och ansyls. Rättsyls, solrätt, rätt eller med, är hvad som går i samma led som solen, d. v. s. ifrån öster åt vester, ifrån venster åt höger eller inifrån och utåt, nedifrån och uppåt. Allt, som skall gå väl och vara lyckosamt, må gå rätt eller rättsyls. De gamla svenska konungarnes eriksgata reds derföre alltid rättsyls öfver landet. Ett hus, som står solrätt, eller med gaflarne åt öster och vester, tros i Wärend vara lyckosammare att bebo än ett hus, som har gaflarne i norr och söder. När man spinner, spolar, varpar, vindar garn, lägger tömmar o. s. v. må det alltid ske rättsyls, eller ifrån venster åt höger. Dryckeskannan och fatet gå eller bäras alltid rättsyls ikring eller öfver laget. När vid köp skall handslås och de närvarande slå af, må alltid slås nedifrån och uppåt, eljest blir handeln icke lyckosam. Och ifrån denna rent yttre uppfattning af det rätta, såsom det som öfverensstämmer med solens gång, har
