mängd af myther, i hvilka solen på olika sätt personifieras. Dessa hedniska sol-myther hafva blott undantagsvis lemnat några märkbara spår i den lefvande folktron. Men sjelfva grund-åskådningen har länge bibehållit sig, och vi finna deri förklaringen, hvarföre hedendomens Allfader, likasom medeltidens Vår Herre, Gud Allsmäktig, den Store Guden, tänktes bo i himmelen eller himmelriket. På bottnen af hela detta föreställningssätt gömmer sig nemligen en naturbild, och det hänför sig genom många mellanliggande länkar ytterst till solen, der hon, mythiskt fattad såsom en helig personlighet, vandrar i höghet och ljus sin gång uppå himlahvalfvet.
§ 75. Solens heliga tydor äro starkare än eljest på de tider, då hon, efter ett slutadt årslopp eller annat årsskifte, å nyo uppträder öfver jorden. Dessa sol-tider blefvo derföre af våra fäder företrädesvis kallade Tider, Högtider eller Helgar, och ansågos sjelfva för heliga.
Vi hafva redan i det föregående (§§ 40, 41, 42) påvisat, hurusom vid våra äldre hedniska högtider folket samlade sig om natten uppå höjder och kullar, för att med bön och offer helsa den återvändande eller nyfödda solen. Dessa nattliga högtider voro således i grunden icke annat än fester åt solen; ett ursprung, som tydligen gifver sig tillkänna äfven i den genom solens årliga skiften astronomiskt bestämda tiden för deras firande. Enligt en folksed, hvars grund vi icke närmare kunna uppgifva, måtte icke hafvande qvinnor vid dem vara tillstädes. Wärends-allmogen tror derföre ännu, att om hafvande qvinnor komma till kyrkan någon reppa-dag, d. v. s.
