detta äldsta föreställningssätt träffas ännu hos Wärendsfolket (jfr. § 44), och ur detsamma ha utvecklat sig ett antal myther, olika för skilda tider och folkslag.
Eldens naturväsen troddes af våra förfäder vara beslägtadt eller likartadt med solen; elden hölls derföre helig, vare sig i och för sig, eller såsom sinnebild af solen och ljuset. I våra folkseder och vår folktro träffas ock talrika spår af en forntida eld-dyrkan. Wärends-bon tager ännu tydor och förebåd af elden. Sprakar och smäller elden rätt hårdt, betyder det att man snart skall få höra någon död. Sprakar eld af veden fram på golfvet, betyder främmande. Likasom i den vestaliska eld-kulten hos Romarena, håller Wärendsfolket för helig den eld, som blifvit framkallad ur träd genom gnidning. Att hafva sådan eld i huset är lyckosamt, och tjenar till skydd emot all slags förgerning och trolldom (jfr. § 44). Upptänd i grufvan eller eldstaden brinner elden efter gammal sed hela dagen om, och fästes hvarje qväll af husmodren, med yttersta omsorg och under signelser eller korstecken. Grufvan var på detta sätt, efter forntidsskick, ett slags husligt offer-altar för eldens gudom, och åtskilliga dithörande offerbruk hafva bibehållit sig i den gamla folk-vidskepelsen. Att låta elden slockna ansågs för olyckligt, och än i dag gör Wärendsqvinnan sig de bittraste förebråelser, i fall hennes nyfödda barn skulle dö hedet (odöpt) och hon under tiden låtit elden slockna i spiseln. Eld, som hålles brinnande dag och natt, tros nemligen skydda barnet emot förgerning, bortbytning och all slags ond inflytelse. Men i synnerhet framträder elden såsom sjelf helig, och beslägtad med den ännu heligare solen, i
