offerbruken vid det gammalnordiska jula-gillet; såsom det ännu är folksed i Wärend, att, efter mörkningen, nästan allt arbete förrättas vid skenet af brasan eller af tända stickebloss.
Med antagandet af mera förfinad sed utbyttes den rökiga jula-tannen emot julaljuset, som således hos folket bibehåller den symboliska jula-tannens anseende såsom heligt. I hela Wärend gifves ock ej en jordkoja eller en backastuga så arm, att der ju brinner ett julaljus uppå julabordet om julafton. Julaljuset tändes först vid sjelfva aftonmåltiden, som motsvarar det fornnordiska jul-offret, och brinner sedan, såsom de hedniska offerbålen, hela natten igenom. Allt, som deraf bestrålas, blir, genom ljusets under julhögtiden förökade heliga tydor, lyckosamt och skyddadt emot förgerning. Efter gammal Wärends-sed framsatte derföre bonden uppå julabordet sina hvita pengar och sitt silfver, att julaljuset måtte skina derpå, hvarigenom de troddes bli lyckosamma och förmeras. Likaledes upphängdes i stugan folkets alla helgdags-kläder, att de måtte bestrålas af julaljuset, hvarigenom de troddes under kommande året bli skyddade för mal. Det öfverblifna stycket af julaljuset förvaras hela året om, och brukas såsom en kostelig läkedom för sår på menniskor, för spruckna händer, fötter och läppar, samt för sår på kons spenar. Likasom man tror att solen sjelf dansar på himmelen påskadagsmorgon, så dansar ock julaljuset och delar sig i tvänne lågor, den stund på julnatten, då Vår Herre och frälsare föddes. Man tager äfven tecken eller tydor af julaljuset. Slocknar julaljuset, så betyder
