det att någon i huset skall dö under kommande året. Tänder någon ett annat ljus vid julaljuset, eller snoppar det så ovårdigt, att det slocknar, så väntar honom säkert någon stor olycka. Samma tro på ljusets helighet ligger ock till grund för folktron, att, om någon i gästabud tager ljuset ifrån bordet, f. ex. när man vill upptaga något som fallit ned, så skola gästerna bli osams. — Till och med de döda tros ha julaljus tända vid sin hemlighetsfulla gudstjenst på julnatten. Till den heliga jul-ottan medför hvarje bonde eller hustru ännu ett julaljus, som tändes i kyrkan, och samma sed, ehuru i något afvikande form, bibehåller sig äfven i de katholska länderna.
Äfven vid sommar-solfesten återfinna vi samma heliga sinnebilder af solen. Midsommars-leken gick således i Wärend af ålder omkring en Midsommarseld, ursprungligen ett hedniskt offerbål, som brann under bar himmel på någon kulle, ofta i någon lund, som fordom varit en hednisk offerlund (jfr. § 42). I de aflägsna pyreneiska fjälldalarne finna vi samma folksed; men elden är der icke ett bål, utan en stor tjärveds-fackla eller tanne, uppställd under fri himmel och i öfrigt alldeles likartad med den wärendska jula-tannen. Vi ega då häri en förklaring öfver Midsommars-stången, såsom denna allmänt förekommer icke blott i Wärend, utan ock i andra delar af vårt land. Denna stång, upprest å fria fältet och kransad med midsommars-blommor, omkring hvilken midsommars-leken nu går, alldeles såsom förr omkring midsommars-elden, är nemligen blott en förändrad form af den gamla tannen eller tjärvedsfacklan. Man har således otvifvelagtigt hos oss en
