gång brukat tannar äfven vid midsommar, och den syd-europeiska midsommars-tannen är blott en äldre form af vår nu brukliga midsommars-stång.
Stången eller Spiran visar sig på detta sätt hafva varit i forntiden använd i sinnebildlig mening, såsom en helig symbol af elden, ljuset och solen. Då man vid dessa, redan i och för sig, fästade föreställningen om helighet, och om makt emot orena väsen och all ond förgerning, böra vi icke förundra oss att stången så ofta möter i våra äldre folkbruk. Wärendsbonden uppsätter derföre vid sina bröllopp s. k. Brudgranar, eller skalade granspiror med en liten grön ruska i toppen. På gafvel-röstena af sin stuga, eller på öfverskottet ofvan förstugudörren, sätter han en spetsig stång eller spira, stundom prydligt utskuren. På gamla torn och kyrkor finna vi samma sinnebild använd såsom tornspira, och sjelfva konungaspiran är till sin idé, såsom till sin grundform, förmodligen blott en helig symbol, lånad ifrån tannen eller tjärvedsfacklan i den gamla sol- och eld-kulten.
Möjligen står härmed i sammanhang den betydelse, som Wärendsfolket fäster vid de udda talen. Enligt gammal wärendsk folktro hållas nemligen udda tal för lyckligare än jemna. Vid spådom med s. k. Rucke-stenar, eller stora, lösa block, hvilka af naturen fått ett sådant läge, att de kunna sättas i rörelse eller ruckas med handen, må derföre stenens rullningar lyktas med udda-tal, om svaret skall anses gynnsamt. Geta- och Fåra-rassen må ock alltid vara udda-tal, om han skall trifvas och vara lyckosam. Men framför allt äro tre-talet och
