så stor, att hon ju måste falla för yxan. Så blefvo träden omsider ense om att de skulle taga törnbusken till konung. Och det var för att han har så hvassa taggar, med hvilka han bättre än alla andra träd kan försvara sig emot menniskan.
Vid den mythiska tids-ålderns långsamma upplösning, öfvergick man ifrån detta äldsta åskådningssätt till ett annat, hvari man skiljer emellan trädet, såsom naturting, och ett deri inneboende mythiskt väsen, som således var trädets lifs-princip eller natursjäl, naturvätte. Denna naturvätte fattades till en början såsom en hamadryad, hvars lif var vid trädet fästadt. Man talar i Wärend ännu om en sådan Hamadryad i vissa löfträd; hon får namn af Löfviskan. Äfven talas om vissa s. k. friträd, hvilka icke må huggas, för »hon som bor i trädet vill inte bli huggen». I Skåne träffa vi samma föreställningssätt. Inom Ljunits härad vet således folket ännu säga om ett qvinnligt väsen, som bor i ask-trädet och derföre får namn af Aska-froan. De gamle hade för sed att offra till Askafroan, på Ask-Onsdags-morgon förr än sol gick upp, genom att slå vatten öfver trädets rötter. De nyttjade dervid de orden, att »nu offrar jag, så gör du oss ingen skada». Bröt någon löf eller grenar af ask-trädet, så troddes han få värk eller sjukdom. Likaledes talar man i Skåne (Gärs härad o. fl. st.) om ett qvinnligt naturväsen i flädern eller hylle-trädet. Detta väsen heter Hyllefroan. Gör någon skada på flädern eller orenar invid detta träd, så får han en sjukdom, kallad Hylleskåll, som botas med att slå ut mjölk öfver trädets rötter.
