På ett ännu senare utvecklings-stadium är det mythiska väsenet, eller naturvätten, till en viss grad frigjord, och lefver ett nära nog sjelfständigt lif. Han bor således blott i vissa träd, och blir genom deras fällande husvill; men verkar äfven utanför trädet. Ett träd, som på detta sätt bebos af mythiska naturväsen, får i Wärend namn af Bos-träd (jfr. § 32), och har fordom förekommit vid nästan alla gamla gårdar. En bonde högg en gång ett sådant bosträd. Om qvällen hörde han huru det sjöng i trädstubben:
husvilla ä’ vi!
husvilla ä’ vi!
husvill skall du också bli.
Dagen efter brann hela gården. Bos-träden betraktas derföre ännu i Wärend med den största vördnad, och deras ofredande eller fällande är icke blott olofligt, utan ock farligt. Har någon råkat ut eller råkat för vid ett bos-träd, så botas det genom att offra eller slå ut mjölk på trädstubben någon thorsdagsqväll, för att dymedelst blidka trädets förtörnade naturväsen. Har en hafvande qvinna på samma sätt råkat ut vid ett träd, och barnet derigenom fått en sjukdom, kallad trä-skerfvan, så botas det, om man på thorsdags-morgonen, innan sol går upp, förer barnet naket genom klofvan af ett lefvande träd, i enlighet med det hedna-bruk vi tillförene omtalat, såsom bot mot förgerning af skogsnufvan (§ 70).
Trädens naturväsen, fattade såsom sjelfständiga vättar, förblandas i den lefvande folktron med vattnets naturväsen eller elfvorna (§ 64), och med
