mullens naturväsen eller vättarne (§ 66), hvilka beggedera omtalas såsom boende jemväl i träden. Äfven förvexlas de stundom med menniskans egen följesande, hvarom mera längre fram.
§ 82. Trädens väsen, såsom alla andra naturväsen, troddes hafva sina tydor, eller en hemlighetsfull kraft, hvarmed de inverka på andra väsen. Dessa tydor voro olika hos olika träd. Hos Fri-träden, Bos-träden och Vård-träden, hade väsenet eller den inneboende naturvätten så starka tydor, att ingen kunde ofreda trädet eller så mycket som deraf bryta en qvist, utan att han råkade ut eller blef förgjord. Vanligaste formen för sådan förgerning var då, att våldsverkaren blef nummen (ɔ: borttagen) i sina lemmar, eller att han icke fick någon ro i sin kropp natt eller dag. Ännu lefva personer, hvilka minnas en Wislanda-bo, som huggit ett friträd och derefter blef mållös, såsom han ock sedan förblef ända till sin död.
Voro trädets, d. v. s. väsenets tydor goda, välgörande och lyckosamma, eller förknippade sig dermed vissa mythiskt-religiösa idéer och folkbruk, så betraktades trädet sjelft såsom heligt, d. v. s. mäktigt emot andra väsens onda tydor och från dem kommande skadlig inflytelse. Åtskilliga träd och örter hafva i folktron länge bibehållit ett sådant anseende för helighet. Till dessa hörde i främsta rummet de bärande träden. Man har således brukat läsa bort värk och annan sjukdom vid ett bärande träd, eller sätta bort sådan värk i ett bärande träd; qvistar af bärande träd hafva på mångfaldigt sätt blifvit använda till magiskt bruk, såsom
