midsommars-gång, för att i syne kunna se kommande tilldragelser, måste alltid bära en krans af nio slags midsommars-blomster. I sammanhang med dessa uråldriga föreställningar om vissa örters, och serskildt om midsommars-blomstrens helighet, står ock, efter all anledning, det gamla wärendska folkbruket, att sommartiden, på alla heligdagar löfva kyrkorna och strö stugan med ängs-blommor och löf, likasom man vid högtider om vintern strör stugan med grönskande ene-ris.
De heliga midsommars-blomstren motsvarades vid julen af julhalmen. Äfven denna har således i Wärend varit ansedd för helig, vare sig på grund af sädens egna heliga tydor, eller genom tydorna af den heliga jul-qvällen. Julhalmen måtte nemligen, efter gammal sed, icke bredas ut på stugugolfvet förr än på julaftons-qväll, sedan sol gått ned och helgen ingått. Kors af julhalmen, lagda under julbordet och vid hvarje dörr, troddes då skydda huset emot alla de onda väsen, som på julnatten äro ute och vanka. Sådana kors af julhalmen lades ock på åkrarne, till skydd emot all slags förgerning. Julhalmen, bunden omkring fruktträden, troddes göra dem fruktsamma under det kommande året. Korn af julhalmen, funna under julbordet på juladagsmorgon, bådade för ett blifvande godt år. Man bredde derföre, efter gammal Wärendssed, ut julhalmen till och med i kyrkorna, och den gamla trädkyrkan i Urshult brann en gång sjelfva jul-natten, af eld ifrån julbålen och julaljusen, som fattat i julhalmen. Icke destomindre vidhöllo Wärendsboarne
