heliga julnatten. En bonde ville veta hvad de hade att säga hvarandra, och lade sig derföre på julnatten i fähuset. Då sade den ena kon: »i år svälta vi visst ihel, för vi få lefva hela vintren på bara halm» »Nej,» svarade den andra, »vi berga oss nog; för de ha tröskat så illa, så der ligger sju spann korn qvar i halmen.» När bonden hörde detta, tröskade han om all sin halm, och fick ganska riktigt sina sju spann korn, som inte voro uttröskade. Men på våren dogo alla hans kreatur.
§ 84. Djurväsenet står under otaliga inflytelser af alla de högre och lägre väsen, som befolka de gamles naturverld, och vi ha redan i det föregående sett, huru förgerning på kreaturen kunde komma af Necken, Vättarne, Trollen, Pukarne, Bjergahararne, och andra mythiska väsen. Äfven menniskan öfvar på djurväsenet mångfaldig inverkan, hvarom vi få närmare tala i det följande. Deremot har ock djurväsenet sina tydor, hvarmed detsamma osynligen och hemlighetsfullt återverkar på djur, menniskor och andra väsen. Vi meddela här några af de spår, som den wärendska folktron bevarat af detta urgamla, hedniskt-mythiska föreställningssätt.
Om hundvalpar äro blödiga, och man vill ha dem till arga bandhundar, så gifves dem björnramar, vargakött, tuppablod, getingbo, eller annat som kommer af ett argt djur. Valpen får då lynne efter detta djur.
Upptages en nyburen kalf med ett häst-täcke, så blir han släthårig.
Ser en hafvande qvinna på, när ett kreatur slagtas eller dör, så får hennes barn fallande-sot, med samma åtforor, som djuret hade i dödskampen.
