gengångare och spöken fly, enligt folktron, vid det första hanegället. Den som på julnatten vill gå årsgång, till att se syner och förnimma förebåd af hvad under året hända skall, må på jul-afton icke hafva hört tuppen gala. Men för att hanen skall ega full makt emot gastar och spöken, må han icke till färgen vara hvit, utan röd, såsom solen och elden; ty
för tuppar röda
springa de döda.
Wärendsfolket tager ännu mångfaldiga tydor och förebåd af tuppen. Dör käringens tupp, så bådar det hennes egen död eller någon annan stor olycka. Gal tuppen om qvällen, så betyder det intet godt. Är tuppen kall om fötterna, så skall någon dö i huset. Är tuppen het om fötterna, så bådar det för eldsvåda; är han efter vanligheten, så äro spöken å färde. Vänder tuppen sig utåt, när han om qvällen flyger upp på sin vagel i förstugan, så betyder det främmande. Vänder han sig inåt, så tyder det för lik i huset.
Bilden af den röde hanen, solens fogel, sättes ock ännu alltid öfverst i toppen af den med blommor kransade midsommars-stången. Då denna stång, på sätt vi i det föregående (§ 76) visat, sjelf blott är en förändrad form af den gamla midsommars-tannen, blir häraf tydligt, att den röda tuppen här är en symbol af elden. Det är då i samma symboliska mening, samt till skydd emot förgerning af onda väsen, som vi alltid finna en hane utskuren å vindlekan eller väderlekan, som efter gammal Wärendssed snurrar öfverst på stugu-gaflen. Den yngre vindflöjelns ännu ihågkomna svenska namn af
