handen, är en hund, så får barnet godt läke-kött. Höras hundar tjuta, så spörjes någon vara död. Gräfva hundar utanför husen, så gräfva de ut någon, hvilket betyder att någon i huset skall dö. Men framför allt är hästen betydelsefull och har i folktron makt emot förgerning, d. v. s. betraktas såsom helig. Får ett hedet barn först vidröra en häst, så får det framdeles god lycka med hästar. Sättas späda barn att rida på hästar, så kunna de, såsom äldre, genom blott vidrörande bota sjukdom på dessa djur. Är mäskningen förgjord, så att det icke vill lyckas dermed, så botas det, i fall man låter hästen nosa i bränvins-pannan. Har någon fått kikhostan, så botas det, om han dricker mjölk ur en hästhof. Dör bondens häst, så tyder det för att far sjelf skall dö, eller att annan stor olycka är på färde. Frustar hästen när man far bort, så blir man välkommen dit man kommer. Gnägga hästarne i brudstassen, så betyder det att bruden inte är mö. Hänger hästen hufvudet när presten kommer i socknebud, så tyder det för att den sjuke skall dö; håller hästen deremot hufvudet upprätt, så kommer den sjuke sig ifrån sin sjukdom.
§ 86. I motsats till de djurväsen, hvilka hållas för heliga, på grund af deras goda och välgörande tydor samt gamla vid dem fästade mythiskt-religiösa föreställningar, gifves det andra djur, hvilka i folktron, hållas för oheliga, d. v. s. oskära och olyckliga. Dessa oskära djur hafva då alltid onda tydor, och äro antingen sjelfve onda väsen, eller alster af en från onda mythiska naturväsen kommande förgerning.
