ställen i vårt land, mythiska djurväsen, eller djur, som enligt folktron gå igen, gå och spöka nattetid. Vi hafva i det föregående (§ 59) omtalat ett sådant spökande djur, nemligen ett hvitt svin, i Wärend kändt under namn af Glo-son eller Ulfvagårds-son, i Tveta härad kalladt Torre-Suggan. I Östergötland, vid sjön Sommen, omtalas ett annat mythiskt djurväsen, en ko, i landets sägner kallad Ur-Kon. I Oxie härad, i Skåne, är vid byn Ingelstad en kulle, benämnd Gedeberg eller Getaberg, på hvilken förr plägade nattetid visa sig en spökande Vädur, af folket omtalad under namn af Gedebergs Vären. Han var mycket fruktad; ty han stångade folk som han mötte, och man hade om honom ett bonde-rim:
Den Gedebergs-vären är grå,
han börjar att bånga;
ty så många han såg
ville han stänga.
Till samma klass, af efter döden spökande djurväsen, hör ett i Wärend välbekant mythiskt väsen, kalladt Kyrkogrimmen. Han är, enligt folktron, ett djurväsen eller vålnaden af ett djur, som nattetid vaktar och beskyddar kyrkorna. En gammal och ännu allmänt utbredd sägen vet nemligen förtälja, att när man i forntiden skulle bygga kyrkor, iakttogs alltid att helga platsen, genom att offra det första lefvande djur, som möttes på vägen. Detta djur sattes då qvickt i jord, eller begrofs lefvande på den nya kyrko-tomten (jfr. § 66), och blef sedan kyrkans skyddsväsen. Kyrkogrimmen hämnas allt ohägn, som föröfvas på sjelfva kyrkan,
